Sveriges Television mot nya höjder

Jag ser väldigt sällan på svensk TV, men av en händelse såg jag igår natt de två första avsnitten av SVT:s nya satsning Äkta människor, och jädrar - jag är nästan mållös.
Nog för att SVT har lyckats förr, men Äkta människor är någonting helt annat, det är en svensk TV-serie som på allvar håller en internationell standard. Jag somnade inatt med känslan av att något stort just hänt.

Äkta människor utspelar sig i en nära framtid där viljelösa artificiella människor, hubotar, är den stora statussymbolen och en självklarhet i många hem. Så långt är serien måhända alldeles vanlig science fiction, men serieskaparna har tagit steget längre. Man har verkligen tänkt över vilken inverkan artificiella människor hade haft på samhället. Hubotarna finns nämligen överallt, inte bara i hemmet, utan även på arbetsplatsen. De kan köra bil och handla. De har revolutionerat sexindustrin.
Äkta människor ställer också de svåra frågorna. Är en hubot en person? Kan man älska en konstgjord människa?

Fantastiskt kul också att återse Andreas Wilson, som var väldigt bra i filmatiseringen av Guillous Ondskan. Wilson spelar Leo, en människa (nåja) som tycks drivas av sin kärlek till huboten Mimi. Leo kämpar också för en liten grupp självständiga hubotar som befinner sig på flykt undan myndigheterna. Bland dessa finner vi bland annat den obehagliga Niska, spelad av Eva Röse (bilden). Vi som sett Storm visste redan att Eva fungerar bra i genren, men nu tror jag nästan att hon överträffat sig själv.

Jag skulle kunna fortsätta skriva spaltmeter om specialeffekterna, fotot, och så vidare, men istället nöjer jag mig med att konstatera att jag är såld. Hit med nästa avsnitt!

Paging Dr. Bats. . .

Fångarna med Joker i spetsen har tagit över Arkham Asylum, ett sjukhus för de kriminellt sinnessjuka beläget på en ö utanför Gotham City. Mitt i alltihopa har vi förstås Batman.

En clownsminkad hantlangare med maskingevär patrullerar mentalsjukhusets skräckfilmsmiljöer. En skugga rör sig ljudlöst och han försvinner in i mörkret. En efter en går hans vänner samma öde till mötes. De ser aldrig sin angripare, plötsligt påträffas de bara medvetslösa eller hängandes i en lina från taket. Desto färre skurkarna blir ju räddare blir de, de skjuter i tomma intet och skriker med darrande röster. "What the hell are you!?"
Någonstans där infinner den sig - känslan av att vara Batman.

Jag har precis avslutat en andra genomspelning av det fantastiska Batman Arkham Asylum. Det började som ett försök att lindra abstinensen efter den förmodat storartade uppföljaren Arkham City (som jag inte har råd att införskaffa förrän det gått ner i pris), men det slutade som den ultimata genomspelningen.
Jag har spelat på hard, löst alla Riddlers utmaningar och plockat alla achievements som går i story mode. Framför allt har jag dock återupptäckt ett fantastiskt spel och haft otroligt roligt. Arkham Asylum lyckas nämligen med just det där - känslan av att vara Batman.
Som alla vet är Batman egentligen ingen superhjälte, åtminstone inte i traditionell bemärkelse. Han har ingen osårbarhet, flygförmåga eller röntgensyn, och han kan inte skjuta laser med ögonen eller röra sig med ljusets hastighet. Däremot har han andra styrkor. Sitt intellekt, sina tuffa mackapärer och sin skrämseltaktik. Därtill är han en grym atlet samt en hejare på kampsport. Tja, ni vet...
Hursomhelst är just detta Arkham Asylums största fördel - det tvingar dig att utnyttja alla Batmans styrkor för att besegra fiender och övervinna hinder. Du måste vara både taktisk och snabb. Ska du slå omkull en fiende med en välriktad batarang för att sedan rusa fram och knocka honom? Ska du aptera en sprängladdning på väggen och utlösa fällan när han passerar förbi? Vad du än bestämmer dig för bör du ta dig fort därifrån efteråt, för hans kompisar lär snart vara där och de har en tendens att skjuta den gamle Läderlappen full med hål.
Fantastiskt.

Vi ses i Arkham City....