Vampyrer och metal har ett minst sagt tvivelaktigt förflutet tillsammans. Utöver Cradle of Filths första fullängdare och EP och tidiga Necromantia finns det få lyckade försök. Jag får kämpa med att komma på något. Snowy Shaw hade en slags vaudevilleinfluerad vampyrimage första åren med Notre Dame, vilket kändes coolt på ett underhållande showigt sätt (ni vet, som King Diamonds scenshow). Steve Sylvester i Death SS var vampyr. Annars är det idel plumpar i protokollet. Jag minns med bävan Moonspells låt "Vampiria", som jag fortfarande trycker förbi varje gång jag lyssnar på "Wolfheart", eller en suspekt inhemsk företeelse som Siebenbürgen.
Slutet av 90-talet var kulmen på vampyrernas popularitet inom metal. Världen hade återhämtat sig från Ancients Vampire the Masquerade-konceptalbum, Cradle of Filth hade precis släppt "Cruelty and the Beast" och var större än någonsin och postorderkatalogerna var fulla med Cacophonous Records-släpp. Själv var jag 16 år och i likhet med många andra borttappade tonåringar vid tidpunkten var jag helt insnöad på den här prylen. Vi snackar lättklädd vampyrdam på tröjan, Dracula och Carmilla till godnattsaga, villfarelsen att "Dusk and Her Embrace" är en bra skiva. Hela paketet.
Ett av alla dessa band som poppade upp i Cradle of Filths kölvatten för att besjunga De Fördömda var italienska Theatres des Vampires. Italien är ett land som sällan får till det med metal och black metal är verkligen ingen avvikelse. Mortuary Drape listas ofta som similar artist till band jag gillar, men låter i mina öron som dåligt mixad crustpunk med doom-intron, Graveworm är en Dimmu Borgir-klon i mängden, och nya förmågor som Evil Lucifera orkar jag inte ens gå in på. Necrodeath har fått till det ibland, men det är snarare undantaget som bekräftar regeln.
Theatres des Vampires startade som så många andra band som extrem metal och utvecklades till någonting helt annat. Idag spelar bandet något slags goth/numetal och är frontat av före detta körsångerskan Sonya Scarlet, som gjorde en Sarah Brightman och tog över när tidigare sångaren Lord Vampyr lämnade bandet. Jag väljer att hålla mig till perioden med Lord Vampyr, då han av allt att döma var den ursprungliga kreativa kraften bakom bandet och black metal-influenserna kunde härledas direkt till honom.
Den första plattan, "Vampyrisme, Nècrophilie, Nècrosadisme, Nècrophagie" (suck), släpptes -96. På den här tiden var det melodisk black metal med tremolopicking, keyboards och otighta trummor. Det låter ganska snarlikt Abyssos debut som släpptes året senare om man tänker sig att Rehn & co skrivit och spelat in materialet på fyllan. Vad jag däremot inte blir klok på är Lord Vampyrs sånginsats. Han har valt att variera sina kväkanden med obegriplig ren sång och högstämda talpartier. På något sätt lyckas han låta både livrädd och oändligt pretentiös samtidigt.
På VNNN var Lord Vampyr i stort sett ensam, endast ackompanjerad av den inlånade keyboardisten Count Morgoth och sin otighta trummis, men nu rekryterade han en helt ny laguppställning på inte mindre än fem man. I ett möjligt utslag av storhetsvansinne la Lord Vampyr till "Draculea" till sitt artistnamn och de nya medlemmarna tog alla artistnamnet Frater någonting. Två av dessa vampyrbröder, Frater Blutsauger och Frater Blasfemator Antichristus, ackompanjerar Sonya Scarlet än idag.
Uppföljaren, snillrikt betitlad "The Vampire Chronicles", kom -99 mitt under den värsta vampyrhypen. Theatres des Vampires presenterar här ett betydligt mer polerat sound än på föregångaren. Musiken är fortfarande helt klart baserad i black metal, men det är av den välproducerade lättillgängliga sorten. Skivan är nerlusad med keyboards, körer och sådana där tuggande kompgitarrer som goth metal-band brukar vara så förtjusta i. Det är inte alls dåligt, mitt 16-åriga jag hade säkerligen diggat skiten ur det, men det är naturligtvis tamt och cheesy så att det förslår. Min son på fyra år kom in i rummet och kommenterade det hela som "cool musik". Dra de slutsatser ni vill.
Tredje given må vara släppt på Blackend, men den hade lika gärna kunnat vara utgiven på Napalm Records. Till stora delar är det precis den sortens tramsiga goth metal som man förknippar det bolaget med, speciellt om tänker på deras katalog omkring millennieskiftet. Det är pompöst och svullet på ett sätt som bara tonåringar och sinnessvaga kan uppskatta. Under "Lunatic Asylum" känner jag ett visst spirande hat mot Lord Vampyr. Vilken jävla skitlåt.
På "Bloody Lunatic Asylum" finns inte många spår av black metal förutom Lord Vampyrs sång och det enstaka rycket ("Aaargh, black metal, era jävlar! Eller vänta, det gick visst över.."). Det är också den första skivan med Sonya Scarlet, även om hon fick nöja sig med att vara gästartist den här gången. Sista låten innehåller för övrigt Charles Baudelaires klassiska dikt "Les Litanies de Satan", men förvänta er ingenting kreativt i stil med Necromantias tonsättning av samma text - här spelar man bara Månskenssonaten rätt upp och ner och läser dikten över det.
Skönt att greve Morgoth återvänder till nästa skiva så det blir lite ordning på torpet.
Det kan vara så att hjärnan är förstörd efter att ha lyssnat för mycket på bandet, men på "Suicide Vampire" tycker jag att Theatres des Vampires träffar någorlunda rätt. Istället för bedrövliga Napalm-vibbar tycks man ha låtit sig influeras av traditionell, riktig goth. Här finns både melodier och körarrangemang som för tankarna till sent 80-tal. Det låter ungefär som Cradle of Filth uppblandat med Inkubus Sukkubus och Sisters of Mercy. Missförstå mig inte, det är fortfarande väldigt fånigt, men det är samtidigt ganska bra. Det är inte bra om man jämför med något som är bra på riktigt (i goth metal-sammanhang exempelvis Paradise Lost), men det når upp i samma klass som något lagom bra men lökigt (typ Moonspells "Irreligious"). Musikvideon till "Lilith Mater Inferorum" återspeglar detta väl:
Jag kan inte låta bli att uppskatta det här. En krypta, lite vampyrhångel, en åmande sångerska i gammal Odium Clothing-stil (det ser inte ut som Sonya Scarlet, så jag förmodar att det är Justine Consuelo, skivans andra sångerska), Lord Vampyr som återuppstår på sunkigt Hellraiser-manér när hans kvarlevor kommer i kontakt med blod. Festligt skulle jag vilja kalla det.
Något otippat är dock att låttexten kallar till sataniskt krig mot de kristna.
Det får räcka med Theatres des Vampires för den här gången, men eftersom Lord Vampyr medverkade på två plattor till innan han slutligen fick nog finns det gott om stoff för mer självplågande för mig, och då har jag dessutom kvar hans sidoprojekt (i plural) att sätta huggtänderna i. Jag lämnar dock kryptan för den här gången och ger mig själv en stunds välbehövlig respit.
Slutligen vill jag tillägga att det kunde varit värre. Allting är en fråga om perspektiv.
Slutet av 90-talet var kulmen på vampyrernas popularitet inom metal. Världen hade återhämtat sig från Ancients Vampire the Masquerade-konceptalbum, Cradle of Filth hade precis släppt "Cruelty and the Beast" och var större än någonsin och postorderkatalogerna var fulla med Cacophonous Records-släpp. Själv var jag 16 år och i likhet med många andra borttappade tonåringar vid tidpunkten var jag helt insnöad på den här prylen. Vi snackar lättklädd vampyrdam på tröjan, Dracula och Carmilla till godnattsaga, villfarelsen att "Dusk and Her Embrace" är en bra skiva. Hela paketet.
Ett av alla dessa band som poppade upp i Cradle of Filths kölvatten för att besjunga De Fördömda var italienska Theatres des Vampires. Italien är ett land som sällan får till det med metal och black metal är verkligen ingen avvikelse. Mortuary Drape listas ofta som similar artist till band jag gillar, men låter i mina öron som dåligt mixad crustpunk med doom-intron, Graveworm är en Dimmu Borgir-klon i mängden, och nya förmågor som Evil Lucifera orkar jag inte ens gå in på. Necrodeath har fått till det ibland, men det är snarare undantaget som bekräftar regeln.
Theatres des Vampires startade som så många andra band som extrem metal och utvecklades till någonting helt annat. Idag spelar bandet något slags goth/numetal och är frontat av före detta körsångerskan Sonya Scarlet, som gjorde en Sarah Brightman och tog över när tidigare sångaren Lord Vampyr lämnade bandet. Jag väljer att hålla mig till perioden med Lord Vampyr, då han av allt att döma var den ursprungliga kreativa kraften bakom bandet och black metal-influenserna kunde härledas direkt till honom.
Den första plattan, "Vampyrisme, Nècrophilie, Nècrosadisme, Nècrophagie" (suck), släpptes -96. På den här tiden var det melodisk black metal med tremolopicking, keyboards och otighta trummor. Det låter ganska snarlikt Abyssos debut som släpptes året senare om man tänker sig att Rehn & co skrivit och spelat in materialet på fyllan. Vad jag däremot inte blir klok på är Lord Vampyrs sånginsats. Han har valt att variera sina kväkanden med obegriplig ren sång och högstämda talpartier. På något sätt lyckas han låta både livrädd och oändligt pretentiös samtidigt.
På VNNN var Lord Vampyr i stort sett ensam, endast ackompanjerad av den inlånade keyboardisten Count Morgoth och sin otighta trummis, men nu rekryterade han en helt ny laguppställning på inte mindre än fem man. I ett möjligt utslag av storhetsvansinne la Lord Vampyr till "Draculea" till sitt artistnamn och de nya medlemmarna tog alla artistnamnet Frater någonting. Två av dessa vampyrbröder, Frater Blutsauger och Frater Blasfemator Antichristus, ackompanjerar Sonya Scarlet än idag.
Uppföljaren, snillrikt betitlad "The Vampire Chronicles", kom -99 mitt under den värsta vampyrhypen. Theatres des Vampires presenterar här ett betydligt mer polerat sound än på föregångaren. Musiken är fortfarande helt klart baserad i black metal, men det är av den välproducerade lättillgängliga sorten. Skivan är nerlusad med keyboards, körer och sådana där tuggande kompgitarrer som goth metal-band brukar vara så förtjusta i. Det är inte alls dåligt, mitt 16-åriga jag hade säkerligen diggat skiten ur det, men det är naturligtvis tamt och cheesy så att det förslår. Min son på fyra år kom in i rummet och kommenterade det hela som "cool musik". Dra de slutsatser ni vill.
Tredje given må vara släppt på Blackend, men den hade lika gärna kunnat vara utgiven på Napalm Records. Till stora delar är det precis den sortens tramsiga goth metal som man förknippar det bolaget med, speciellt om tänker på deras katalog omkring millennieskiftet. Det är pompöst och svullet på ett sätt som bara tonåringar och sinnessvaga kan uppskatta. Under "Lunatic Asylum" känner jag ett visst spirande hat mot Lord Vampyr. Vilken jävla skitlåt.
På "Bloody Lunatic Asylum" finns inte många spår av black metal förutom Lord Vampyrs sång och det enstaka rycket ("Aaargh, black metal, era jävlar! Eller vänta, det gick visst över.."). Det är också den första skivan med Sonya Scarlet, även om hon fick nöja sig med att vara gästartist den här gången. Sista låten innehåller för övrigt Charles Baudelaires klassiska dikt "Les Litanies de Satan", men förvänta er ingenting kreativt i stil med Necromantias tonsättning av samma text - här spelar man bara Månskenssonaten rätt upp och ner och läser dikten över det.
Skönt att greve Morgoth återvänder till nästa skiva så det blir lite ordning på torpet.
Det kan vara så att hjärnan är förstörd efter att ha lyssnat för mycket på bandet, men på "Suicide Vampire" tycker jag att Theatres des Vampires träffar någorlunda rätt. Istället för bedrövliga Napalm-vibbar tycks man ha låtit sig influeras av traditionell, riktig goth. Här finns både melodier och körarrangemang som för tankarna till sent 80-tal. Det låter ungefär som Cradle of Filth uppblandat med Inkubus Sukkubus och Sisters of Mercy. Missförstå mig inte, det är fortfarande väldigt fånigt, men det är samtidigt ganska bra. Det är inte bra om man jämför med något som är bra på riktigt (i goth metal-sammanhang exempelvis Paradise Lost), men det når upp i samma klass som något lagom bra men lökigt (typ Moonspells "Irreligious"). Musikvideon till "Lilith Mater Inferorum" återspeglar detta väl:
Jag kan inte låta bli att uppskatta det här. En krypta, lite vampyrhångel, en åmande sångerska i gammal Odium Clothing-stil (det ser inte ut som Sonya Scarlet, så jag förmodar att det är Justine Consuelo, skivans andra sångerska), Lord Vampyr som återuppstår på sunkigt Hellraiser-manér när hans kvarlevor kommer i kontakt med blod. Festligt skulle jag vilja kalla det.
Något otippat är dock att låttexten kallar till sataniskt krig mot de kristna.
We will destroy the christian legion/We will destroy their status/We will burn their churches/And the cross will be invertedDet här är den sortens text jag förväntar mig av Belphegor eller kanske "Panzer Division Marduk" och jag måste säga att jag var lite förvånad att hitta den i det här sammanhanget. Jag hade väl snarare räknat med något dravel om blodorgier i ensligt belägna slott eller nekrofili i katakomberna, men å andra sidan hade jag inte ägnat texterna någon uppmärksamhet tidigare. Hur står det till med resten?
Unholy bloody fucking suckers/I'm your nightmare, your damnation/This night we rise to suck your blood/This night we rise to fuck your soulPå min ära, Lord Vampyr, vilket profant språkbruk! Folk kommer att tro att ni är en pederast!
Unholy bloody virgin fuckers/I'm your pleasure, your suffering/This night we rise for our thirst/This night we rise for our livesJag är mållös. Plötsligt förvandlades Dani Filth till Lord Byron i mina ögon. Lord Vampyrs pennkonster står helt enkelt i en klass för sig. Allt är dessutom framfört med det sedvanligt mästerliga engelska uttalet hos italienare. "Thirst" blir exempelvis "föösth". Det behöver upplevas för att kunna förstås.
Det får räcka med Theatres des Vampires för den här gången, men eftersom Lord Vampyr medverkade på två plattor till innan han slutligen fick nog finns det gott om stoff för mer självplågande för mig, och då har jag dessutom kvar hans sidoprojekt (i plural) att sätta huggtänderna i. Jag lämnar dock kryptan för den här gången och ger mig själv en stunds välbehövlig respit.
Slutligen vill jag tillägga att det kunde varit värre. Allting är en fråga om perspektiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar